Min mormor Ellen Irma Asikainen föddes den 16:e mars 1924 i den lilla kommunen Kestilä ca 90 kilometer sydost om Uleåborg. Dess namn kommer från släkten Kesti som funnit här sedan åtminstone 1600-talet och från Ellens mammas sida figurerar namnet Kesti långt tillbaka i tiden!

Ellen var femte barnet till Tuomas Leander (1888-1961) och Aina Matilda Asikainen (1888-1930) men det tog inte slut där för efter henne föddes ytterligare tre syskon. När Ellen var endast sex år gammal omkom hennes mamma när hon sittandes vid frukostbordet träffades av blixten. Via Ellen fördes rädslan vidare till min mamma och det var inte bara en gång vi satt i Geta i vår blåa folkvagn när åskan gick. Ellens pappa gifte om sig med Sofia Mäläskä och med henne fick han ytterligare tretton barn. Detta insåg Ellen först långt senare när hon lät pastorskansliet göra en utredning och hon var väldigt bitter på sin far livet ut.

Ellen flyttade hemifrån i tidig ålder och jobbade först som barnflicka hos familjen Hedman i Kemi innan hon 1941 tog sitt pick och pack och flyttade till kusin Aune som var gift med Paul Österlund på Åland. Hon blev hushållerska åt Pauls bror Georg och deras fader som bodde på Lökholmen i Geta. Några väldigt långa stenkast norrut, vid Fagernäs på Långö, bodde Johannes Edvin Sundberg som var sju år äldre än Ellen. Hur det hela gick sedan fortlöpte förtäljer inte annalerna, kanske hon förfördes av hans skönspelade fela, men tycke uppstod och resulterade att i mars 1943 föddes Kristina Matilda, min mamma! Drygt ett år senare fick hon en lillasyster, Marita Helena (1944-2005), och ytterligare fem år kompletterades familjen med Jan-Åke (1949-1996).

Vid Fagernäs på Långö bodde även Johannes far Karl Sundberg (1874-1947) medan modern Anna Mathilda (1875-1930) redan var bortgången. Karl var väldigt dålig i Parkinson och det föll på Ellens lott att hand om honom medan Johannes var ute och fiskade, ett gebit han ärvt efter fadern. Ett mindre trevligt minne min mamma burit med sig var när Karl gick bort så förvarade de kroppen ett tag nere i båthuset, antagligen i väntan på att han skulle komma i jord. Kroppen och dess lukt av död upptäcktes dock av råttorna och råttorna gjorde vad råttor brukar. Nog sagt om det.

På Fagernäs bodde även Gunnar Blomqvist som Johannes föräldrar hade tagit under sina vingars skydd. Som jag förstår det så hade Gunnars mamma inte möjlighet att ta hand om alla sina barn så han fann förbarmande på Långö. Medan Johannes och Gunnar var väldigt goda vänner så kom Ellen aldrig vidare överens med Gunnar. Han bodde först i ett fexe på gården innan han senare flyttade till en orrkoja i Norrvik.

Nu var Ellen inte bara hemma med barnen utan när de blev större så följde de med när strömmingsskötarna skulle läggas. Ellen hade också ansvaret för postgången från Vestergeta till Långö och ut till Dånö och när döttrarna Kristina och Marita blev tillräckligt gamla, blev även de förtrodda med att se till att "posten alltid kommer fram" till Dånö. Bron mellan fasta Åland och Dånö byggdes på 1970-talet så det innebar att ro de mer än 200 metrarna som skiljer landmassorna åt. För två flickor som ännu inte ens fyllt tio år kunde detta säkert vara en utmaning när vädret och de nordliga vindarna visade sig från sin sämre sida.

I slutet av 1950-talet drev Ellen under några år Soltuna uppe på Geta bergen.

Västerboden 1969-1973
På Skillnadsgatan 61, nästa färjterminalen i Mariehamn, finns ett hus med en låg utbyggnad där Lasse Tallqvist startade butiken Västerboden Livs. Ellen hyrde sedan stället och drev verksamheten mellan 1968-73. Detta var en tid när kött och ost var väldigt mycket billigare på Åland än på andra Ålands hav så svenskarna vallfärdade hit för att köpa kött i den mån att de fick smeknamnet Filé Svensson. Ellen täljde guld och sonen Jan-Åke jobbade också här. Enligt historien var det så lukrativt att han vid flera tillfällen personligen satte sig på morgonflyget och tog med sig kött till stockholmarna! Med pengar Ellen förtjänade så köpte hon också åt Jan-Åke en splitterny Mercedes Benz (220D om jag inte minns fel).
Mina egna minnen är begränsade till att det lilla personalutrymmet bakom köttdisken stank av tobaksrök och av någon orsak förknippar jag butiken med Poval Ramels låt "Tag av dig skorna"... När Ellens femårskontrakt upphörde 31.12.1973 var Västerbodens saga all och istället eetablerade sig här en person med sin första butik Minimax som med tiden skulle bli en stor profil på Åland - Max Sirén.

Vid denna tid bodde hon i en lägenhet på Storagatan 70 i korsningen mellan Skillnadsgatan och Storagatan och hade ihop det med Ante från Åbo. Mitt starkaste minne härifrån är något som förföljde mig under många år. Hur det gick till vet jag inte, men av någon orsak fick jag för mig att Ellen hade berättat att mörkt rågbröd kom till genom att mörkhyade kvinnor, som det heter idag, satt runt en gryta över öppen eld, i någon i by i Afrika, tuggade en deg i munnen som de sedan spottade ut i grytan, knådade ihop och gjorde rågbröd av som de sedan skeppade upp till Åland. Under många många år såg jag framför mig när jag skulle ta en tugga, hur de satt och spottade degen i grytan, så jag hade väldigt svårt att äta rågbröd.

Hon lät sedan bygga ett enplanshus på Åkervägen 7 i Strandnäs dit hon flyttade. Hon började då också jobba i kiosken på Eckerö Linjens färja M/S Roslagen som trafikerade mellan Berghamn och Grisslehamn. När vi år 1993 var på Madeira för att fira min mammas 50-årsdag så hittade hon överraksande faktiskt M/S Roslagen i hamnen i Funchal. Hon var då insatt mellan Funchal och närbelägna Porta Santos men redan senare samma år fortsatte hon sin karriär i Angola!
I färjans lilla kiosk var det tydligen stor omsättning på svenska 1-kronor för i samband med att vi ibland for till Stockholm, så gav hon en enorm påse med mynt som man fick göra vad man ville med. För mig handlade det alltid om att köpa Airfix plastmodeller av framförallt flygplan!

Efter livet ombord på M/S Roslagen så drev hon Klintens kiosk i Mariehamn från omkring 1980. För mig blev kiosken en väldigt viktig näringskälla eftersom hon även hade korv med bröd som på klassiskt sätt var ångkokt. Den var fantastiskt god och när man kände sig hungrig "råkade" man cykla förbi där varefter hon ropade efter en och man fick vända om för att få en förnämlig traktering. Om hon inte fick blicken på en fick man vända tillbaka och cykla för igen och hoppas på bättre lycka. När kvällen var slut fanns det alltid ett antal spruckna korvar som inte gick att sälja, så hon brukade komma över till oss på Möckelö. Vi hade labradoren Castor som aldrig sade nej till en korv. Vi kallade henne korv-matte vilket hon aldrig riktigt gillade, och när Castor såg hennes bil på uppfarten vrålade han av upprymdhet!

Om jag inte missminner mig så var det sedan år 1985 som hon sålde huset i Strandnäs och alla av hennes åtta barn fick vardera 9,999 mark vilket var gränsen för att det skulle vara skattefritt. Sparsam som jag inte var gick alla mina pengar omedelbart till att inköpa väldig högklassig hifi-utrustning från ROX. Så jag var väldigt tidigt ute med CD-spelare och hade Nakamichi-kasettdäck och Luxman förstärkare av värsta snitt!

Från Strandnäs flyttade hon till en lägenhet på Ålandsvägen 18 där hon bodde resten av sitt liv. Hon köpte också en husvagn som hon parkerade ute i Geta mitt emot avfarten till Soltuna och som hon bodde i på somrarna. I lägenheten var annars hennes stora nöje att sitta i köket och titta på den lilla tv'n. Framförallt Animal Planet var hennes stora vän på kvällarna och det var väl lite i den högre åldern som hon frågade min mamma om personen på TV såg henne och pratade med henne för det kändes precis så. Min mamma svarade att "nä, och du skall nog inte fråga någon annan samma sak" :D Jag var också uppkallad för jaga ut fladdermössen ur hennes lägenhet för hon hörde hur de pep hela tiden, vilket visade sig vara brandvarnaren vars batteri var på upphällning.

De sista åren var min kusin Johanna Sundberg hennes personliga närvårdare. De hade sedan länge tillbaka alltid en väldigt god och nära kontakt men det är klart att med deras intensiva umgänge och de förändringar som följer med högre ålder, så uppstod det också friktion. Johanna var en ung kvinna som också ville leva ett eget liv medan Ellen önskade att Johanna var där under dygnets alla timmar.

I en ålder av 82 gick Ellen Irma Sundberg slutligen bort den 5:e juli 2006. Hon hade fått se två av sina tre barn begravas, levt ett liv i en helt ny kultur med främmande språk där hon gått från en arbetssam tillvaro som hemmafru till ett liv av fyllt entrprenörsanda. Hon var hård som flinta men hade under ytan ett hjärta av guld. Hon kom från en helt finskspråkig miljö men väl på Åland lärde hon sig svenska snabbt. Under hela sitt liv var de flesta av hennes närmaste vänner finskspråkiga, så även om hon assimilerades i den svenska kulturen så övergav hon aldrig sina finska rötter.