This image for Image Layouts addon
Ankarwijken - arvet efter min far

Ankarwijken - vårt paradis på Tällskär

Om man svänger av söderut från Dånövägen ungefär 400 meter före man kommer till Dånöbron, kommer man in på Tällskärsvägen. Och för den som nu inte visste det så finns Dånövägen i kommunen Geta på Åland som i sin tur är den nordligaste kommunen på fasta Åland. Följer man Tällskärsvägen i halvannan kilometer, så finner man på västra sidan av vägen en port omgiven av ett antal hus och porten förkunnar att man nu anlänt till Ankarwijken 61. Då befinner man sig vid det paradis som min far byggde upp och efterlämnade till mig i arv, Ankarwijken.

Namnet Ankarwijken kommer sig av att ön Dånö som jag blickar över när jag följer solens adjö för dagen,  på såväl dess västra som östra sida har farleder för skutor som benyttjats under många århundraden. Norr om Dånö gick farlederna ihop och  svängde mot öster och slussade segelfartygen vidare mot handelsstäderna på den finska västkusten. Farlederna mötte här det öppna norrhavet vars ursinniga kraft skördat många sjömäns liv. Mellan Dånö och Långö finns ön hamngrundet som idag utgör Dånöbrons västra sida och som dämpar vågornas kraft när nordan ligger på. Viken vid mitt ställe ligger ytterligare längre söderut och erbjöd en relativt skyddad plats där skutorna kunde ankra upp och vänta ut vädrets makter och därav namnet. Under åren har både ett och två gamla träankare bärgats från sjöbotten.

Ankarwijken är det paradis och livsgärning som min far byggde upp och år 2017 efterlämnade i arv till mig, hans yngsta son, att förvalta. Här finner jag och min familj kraften och lugnet som tar oss igenom den gudförgätna vintern när allting är bara mörkt och kallt. Västerut har vi ljugarbänken nere vid sjöboden där man med filosoferande blick kan följa solen ner bakom bergen, österut kan man vid stranden till sundet lyssna på sothönsen, sångsvanarna eller tranorna som hälsar dagen. Vill man finna sig omgiven av bara öppet hav, är tio minuter med båten allt som väntar en.

Bakgrunden

Så hur kom då min far i besittning av Ankarwijken? Min mamma är född vid Fagernäs på Långö och från den styckades av varsin tomt till henne och systern Marita. Detta var i början av 1970-talet och mina föräldrar som då var gifta, planerade att slå ner sina bopålar på denna tomt som min mamma fick som gåva. Så tomten hör till Långö även om vi brukar kalla det för Tällskär, men faktum är att Tällskär börjar först från och med rågrannen söder om. Vi kan ytterligare skoja till det genom att säga att Långö faktiskt räknas till Västergeta, även om Västergeta för mig innebär området kring butiken uppe i byn. 

Ungefär samtidigt, den 25/2 1972,  köpte mina föräldrar även till en 1,3 ha stor tomt söder om denna rågranne och på den östra sidan av Tällskärsvägen.  Som min mamma minns det så hade min pappa kommit över en del pengar, troligtvis via arv från Replot, som han ville placera i något beständigt. Det fanns alltså inte något direkt syfte med tomten i det skedet. Säljaren hette Ellen Mandelina Johnsson men kallades Söderbergs-Ellen och var änka efter Ruben Johnsson från Dånö. Hon bodde ensam kvar i torpet vid Långviken i Västergeta och min pappa brukade hjälpa henne med vissa hushållssysslor som att ta in ved till vintern. Hur pappa kände henne och om den hjälpande handen påverkade priset vet jag inte, men 20,000 mark tingade tomten i inköp och blev av lantmäteriet namngivet Enebo II 3.41.

När mina föräldrar skiljde sig 12:e april 1984 övertog pappa Enebo II 3.41 (och huset på Möckelö) medan mamma behöll tomten hon fått från fädernegården. Jag minns att han sade att han egentligen ville ha mammas Enebo som han byggt upp och att hon skulle ta huset på Möckelö men han befarade att hon inte skulle ha råd att behålla Möckelö vilket vore olyckligt för oss "barn". Han sade också att om han inte vid skilsmässan övertagit Enebo II 3.41, så skulle han aldrig kommit på idén att börja något nytt ställe igen.

I samband med skilsmässan övertog pappa också (i praktiken i februari 1990) tomten Bråklund 1:7 på andra sidan Tällskärsviken - eller "sundet" som vi kallar det - som de gemensamt hade inköpt i november 1980 för 28,000 mark. Säljare var delägarna i Johan Evald och Johanna Maria Segelströms dödsbo. Mina föräldrar hade en kanske man kan säga romantiserad bild av livet när de skulle dra sig tillbaka. Tanken var att de på Bråklund skulle ha får, odla äppel och min pappa hade planer på att införskaffa en fiskrök från Lökholmen och börja kommersiellt sälja fisk medan min mamma skulle driva ett kafé. Genom köpet var tanken också att få tillgång till fiskevatten i tällskärsviken, men det visade sig att det inte ingick och än mindre någon strandlinje.  Tomten blev outnyttjad och 2015 sålde pappa den vidare till ägaren av grannfastigheten.

I det sk avvittringsinstrumentet från skilsmässan står även att pappa skulle överta snickarstugan, häbret och garaget vilka han skulle flytta tilll Enebo II. I praktiken blev häbret och snickarstugan (muséet) kvar medan garaget flyttades och uppfördes angivet som smedja i byggnadslovet. Där garaget hade stått lät min mamma istället min kusin Stefan Nyback uppföra ett nytt garage med exakt samma mått.

Sommaren 1985 skrev han på ett legoavtal avsende Ankarwiken 3:55 vilket innebar att han för 100 mark i året under 30 års tid skulle arrendera ett ca 3500 kvm stort område av Söderbergs-Ellen. Han löste dock in tomten fem år senare för 23,450 mark. I köpebrevet är ett område på den östra sidan av Tällskärsvägen inmarkerat men min pappa tyckte att Brage Karlsson, som ägde den angränsade tomten, istället kunde få den så att han inte skulle känna sig instängd.

Nu började den stora byggboomen på Ankarwijken!

Image

Husen på Ankarwijken

Många som ser Ankarwijken tror att detta, liksom min mammas Enebo, är ett gammalt ställe. Men så är icke fallet! Allting är byggt i gammal stil och de flesta av material från rivningshus som min pappa tog tillvara på, men ingenting är återuppfört såsom orginalhuset en gång stod. I värderingsutlåtandet som en fastighetsmäklare upprättade, skrev han "samtliga byggnader är förtjänstfullt uppförda av ägaren i en äldre allmoge-inspirerad stil och utförande och byggnaderna bildar en samlad allmoge-bebyggelse".

Pappa byggde allt på egen hand och helt ensam. Man baxnar när man funderar hur han lyckades utan större olyckor få allting på plats. Nöden är uppfinningarnas moder, antar jag! Eftersom han byggde allting "ur hand i mun", dvs lät de för stunden tillgängliga pengarna styra takten, så träsade han bara på och lät allting ta sin tid.

Men här följer nu en kort presentation av husen han byggde på Ankarwijken! 

Sjöboden

Det första hus min pappa byggde vid Ankarwijken var sjöboden som han fick bygglov på den 24/4 1986, samtidigt som parboden. Den uppfördes 1987-88 av restvirke och här sov han sedan sommar som vinter när han uppförde de övriga husen. När vintern var som kallast var säkert min mormors oljekamin som hon hade haft i korvkiosken på Klinten i Mariehamn, en välkommen värmekälla. Väggarna är bara plankor utan isolering och glipar så mycket att en vinternatt störde månskenet hans nattsömn så pass att han i långkalsongerna pulsade ut i tjugograders kyla och tätade springorna med lister! Sommartid gällde samma för de erbarmliga myggen.

sjöboden

2,532 mark kostade sjöboden att bygga - ungefär vad en mindre hög med trallvirke kostar idag.

I anslutning till strandboden finns en fiskrök som under åren åren framställt fantastiskt goda röka flundror och abborrar. Tyvärr väcktes aldrig mitt intresse för fiske, till skillnad från mina bröder, så jag har aldrig utnyttjat den naturresurs som finns några årtag ut från hamnen. Det finns även ett utekök här som aldrig riktigt levde upp till sin potential och vars glansdagar är förbi. 

Kitte Dutta och Kati vid uteköket Ankarvijken

 Undertecknad, broder Carl-Carl och hans fri Kati leker kockar vid uteköket

Bastun

Denna fantastiska bastu döpte pappa till "Kati's hus" till min brorsfrus ära. Virket till bastun kom från prästgårdsarrendatorhuset i Östergeta. Han insåg att det skulle bli väldigt lågt i tak, men han ville heller inte göra det större för då skulle proportionerna ha blivit fel Oberoende så är den lilla bastun med två rum och spisar såväl otroligt skön som enkel och snabb att värma upp. Slutsyn gjordes i september 2002.

Smedjan

På bygglovsansökan är detta hus registrerat som smedja men det har alltid närmast varit ett garage och huserar en gammal Massey Ferguson "Grålle". Det stod egentligen vid min mammas Enebo fram till skillsmässan då pappa flyttade det till den nya tomten år 1993. Från början är det ett gammalt svinhus som kom från vår släkting Tor Sundberg i Svartsmara. De flesta stockar var dock i så undermåligt skick att de fick eldas upp. Ursprungligen hade byggnaden ett pärttak men då kombinationen pärttak och smedja inte föll i god jord hos försäkringsbolaget, byttes det ut till tegeltak. Detta krävde dock en förstärkning av taket invändes för att mäkta med den större tyngden vilket ytterligare sänkte den redan låga takhöjden. 

När vi talar om pärtor, den enda säl min pappa skjutit fann sin skapare på Utö. Av den fick han 15 kg tran som han tyckte skulle bli perfekt att impregnera pärttaket med så att det skulle hålla i en evighet. Effekten blev dock den rakt motsatta, påskyndade nedbrytningsförloppet och luktade allmänt illa. Som en liten kuriosa kan nämnas att han hade planer på att köpa en pärtmaskin. Denna skulle han ställa upp norr om vedlidret och börja tillverka pärtor som levebröd. Maskinen han hade i åtanke förstördes dock och lika så gott var kanske det!

Garaget

Ett garage på papper men i praktiken ett förråd för virke och diverse bensindunkar och motorsågar. Stockarna togs från ett uthus från prästarrendatorshuset i Geta (Söderholms) varifrån även bastuns material kom. Takteglen donerades av snäckö-alf som hade avsett att använda dem för täckdikning.

Parboden

Pappa fick byggnadslov på parboden 24/4 1986 och började genast bygga upp den. I huvudsak är det uppbyggt av nytt virke även om det grövre virke som takstolar kommer från magasinet vid dåvarande Samgång i Geta. Takteglen kommer från det parti om 1200 tegel han köpte in på en auktion vid Karsl-Ers i Bjärström för 150 mark. Den totala kostnaden för parboden blev 13,000 mark enligt min pappas beräkningar.

Utedass

Utedasset uppfördes 1992 med en rysk modell som förlaga. Orginalet står vid Dånö museum och pappa byggde även ett utedass i samma stil vid mammas Enebo och ett på Möckelö och som nu står på vår tomt. 

Lillstugan

Det lilla torpet skulle egentligen ha blivit ett båthus nere vid mammas Enebo. Stockarna köpte han för 6,000 mark och hade tidigare utgjort lagret vid Samgång i Geta. Takets material är ett hopplock lite från överallt - tattarhus på Ytternäs i Mariehamn, från Föglö mm. Designen är helt enligt eget huvud, såväl invändning som utvändigt.

lilla stugan

Teglen till skorstenen och spisen kommer från ett fäxe vid rökerirondellen som ägdes av William Nordlund. Hemming råkade cykla förbi stället när det stod en kille med grävmaskin där. Han frågade "Vart ska du med allt det där?" och fick till svar att det skulle rivas. Hemming erbjöd sig att köpa det och fick två lastbilslass hemkört till Tellskär av killen. Det var totalt 2,300 tegel av god kvalitet och tegel kostade då 3 mark styck så han sparade en god slant då han fick det gratis. De räckte även till bastuspisen, rökungen och annat men han tillbringade många regnfyllda dagar med att knacka tegel på backen!

Torpet har bara två rum, vardagsrum och sovrum och sovrummet kan vid behov värmas upp av en gammal kamin från en galeas. Denna ropade han in på en auktion för en billig penning då han kunde forsla hem på sin pick-up och "det var ingen annan som kunde forsla hem så tunga saker".lilla stugan bordlilla stugan spis

 

Snickarstugan/vedlidret

Den norra delen av detta hus består av vedlidret medan den södra delen är snickarstuga. Det byggdes år 2003 av stockar som han fick av min småkusin Ingolf Strand och är tagna från vinden vid Mellangårds, Snäckö. En del av stockarna finns också i brunnshuset. Dörren till snickarstugan är gjord enligt en modell från 1700-talet och förlagan finns vid sjövistet hos Ingolf på Snäckö. Denna sjöbod kallas även "tojjes torg" efter Ingolf farbror Torolf Tojje Strand. 

Takteglen kommer från lärarnas personalrum vid Strandnäs högstadieskola och torde redan då ha varit ca 25 år gamla. Gatskylten "Neptunigatan" fick han av grannan från Möckelö, Sven-Erik jansson, som jobbade på Tekniska verken vid Mariehamns stad. När min pappa studerade vid Navigationsskolan i Mariehamn bodde han i ett hyrt rum på Neptunigatan och likaså gjorde min mamma som då jobbade på café Gillet!

Landhuset

Pappa kallade alltid detta för landhuset, men vad ordets egentliga betydelse är har jag aldrig förstått. Det ser kanske ändamålsenligt ut och jag älskar texturerna i väggarna, men det är byggt helt på gammalt restvirke och är ett uttryck för pappas byggnadsglädje! Dessa föga glamorösa men ack så viktiga syfte idag är att tjäna bastun som vedlider.

Kajen och båthuset

Det inledande jobbet på kajen påbörjades senhösten 1993 med Torre Jansson som schaktade och grävde och Per-Erik Westberg och Jan-Åke Sundberg som körde fyllnadsmaterial. 

Först ca 10 år senare, i december 2004, började pappa de facto bygga på båthuset. Det har ett lite speciellt yttre utseende. Under sin tid till sjöss var han några gånger till Landskrona örlogsvarv. De hus där skärgårdsgaleaserna byggdes hade ett särpräglat utseende som han tog intryck av och försökte återskapa när han byggde båthuset vid Ankarwijken. 

Virket till båthuset kommer från Dick Janssons gamla hus på Möckelö och enligt egen utsago drog han ut 33 kg spik. Båthuset, piren och brobygget finansierades i sin helhet av de getabockar pappa täljde och sålde framförallt vid Getadagen - marknadsdagen som hölls under några år i Västergeta i början av juli.

Pumphuset

 

pumphuset 

När pappa köpte Enebo II 3.41 fanns från tidigare ett borrhål med handpump på tomten som utnyttjades av Post-Emmi, Brage Carlsson och Aimo Andersson - alla då med tomten i närheten. Ännu idag finns en "brunnsrätt" kvar, ursprungligen registrerad 1964, som ger nuvarande ägaren av Post-Emmis tomt, Regina Johansson, rätt att använda brunnen. Om den nu hade funnits kvar - borrhålet är kvar men när pumpen gick sönder tog jag in kommunalt vatten och borrhålet används inte längre även om det bra kunde användas för bevattning av trädgården!

Oberoende fick pappa ta över borrhålet när han köpte tomten och byggde kring det i augusti 2004 upp pumphuset enligt egen design.

Torpet

Torpet var den sista byggnad som uppfördes vid Ankarwijken. Pappa började bygga det omkring våren 2006 och stod sedan, nästans, klart den 24:e juli 2009. Han fyllde då 70 år och hade mottagning i huset och en av de sista åtgärderna på morgonen var att sätta upp klinkers ovanför diskbänken!

torpet

Huset står på många lastbilslass av grus och stenblock som kördes hit från Vestansunda, Jomala. Husets exakta placering dikterades av att det fanns en naturlig stenhylla på plats som kunde användas för att ge stadga åt hela konstruktionen och på denna gjöts spisfundamentet upp.

Huset skulle egentligen ha blivit 40 cm bredare och 1,5 meter längre, men han fick back av byggnadsnämnden. De ansåg att torpet skulle hamna för nära lillstugan varmed en eventuell brand kunde spridas. Att det finns en portal i trä som binder ihop de två husen hör inte hit. Dessutom tyckte de att det redan hade byggts nog här! Men konsekvensen var att han inte kunde bygga trappan till vinden i vinkel såsom planerat. Istället är den nu helt rak och brant till min pappas store förtrytelse.

Taktegeln kommer från ett torp på en ö i Järsö söder om Mariehamn - 1,200 stycken som han betalade 1 mark per styck för. Han köpte dem av Sune Karlsson men torpet hade bebotts av Oskar Ekstrand som hade varit min morfars bästa fiskekompis när han var laxfiskare. Om vi nu talar lite onödigt vetande. Virket kommer från ett hus som ursprungligen byggdes i Hammarland omkring 1914, men monterades ner och ställdes upp på Köpmansgatan (där Ålands Lås nu är). Materialet i huset är till största delen annars nyinköpt. 

Torpets planlösning är samma som i det hus pappa byggde och som mamma övertog - en klassisk parstuga - men i mindre format.

thumb torpet kök thumb torpet vardagsrum thumb Stora torpet under byggnad 2 thumb Torpet norra vinden

 När pappa byggde torpet var det säkert en väldigt stort eftergift för honom att bygga en liten altan. Efter att han gick bort 2019 ville högakta de val han gjorde men insåg att det är vi som skall här på våra villkor, så jag byggde snart ut altanen med ytterligare ca 70 kvm.

En annan modernisering vi gjorde var att ta in kommunalt vatten. Tidigare använde vi den gamla borrhålet som hade en pump inne i brunnshuset. Vattnet var visserligen tjänligt som dricksvatten men såväl kulör som smak skvallrade om ett rejält måtta av järn. Pappa hade dock förberett på så sätt att från brunnshuset fanns det färdigt vattenrör in till ett icke färdigställt rum i torpet som var menat som badrum. Så vi drog in den kommunala vattenledningen i brunnshuset - efter en del märkligare turer med grannen - och sedan vidare till torpet med en värmeslang i röret. Så efter 2,500 väl investerade euron var vi med rent vatten år 2019. Nu var det slut med att släpa vatten från stan och vi kunde tvätta kläder som inte missfärgades!