testar

Artikelindex

Må du leva i intressanta tider! Så lyder ett gammalt kinesiskt ordspråk som man framförallt levererar till fiender som man önskar en svår tid framför sig men inlindat i lite diplomatiska ordalag. Om den som myntade det hade mitt öde i åtanke såsom det gestaltade sig där i början av juli 1994, är väl lite tvivelaktigt då det skiljde några tusen år dem emellan. Men när jag stod där i Göteborg en stekhet sommardag och betraktade den långa vita skepnaden som långsamt lade till vid Amerikakajen, så var det definitivt en väldigt "intressant tid" som livet hade preparerat för mig och mina vänner ombord på MS Baltica, som de svarta bokstäverna i aktern kungjorde att var skepnadens namn.


Men vi börjar med att snurra tiden tillbaka med drygt ett år till våren 1993 i Åbo. Ett svettigt handslag, en medlidsam blick och ett sorgset Lycka till. I andra handen en tunn, grön mapp med ett par papper i. Kanslistdamen hade just överräckt belöningen för sju års studieslit vid den Ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi. Kalendern visade den 29:nde maj och det var en solig och varm dag i skuggan av den vackra domkyrkan i Åbo. Ännu en desillussionerad ekonom lämnade hankens skyddade salar för att ge sig ut i det verkliga livet. Det sägs att om man lägger alla världens ekonomer efter varandra i en lång kedja, så kommer man fram till - ingenting. Jag var inte den som skulle bryta den treden. Jag stegade ut i vårsolens sken på trappan till hanken. Glädjescenerna, blommorna som ivrigt jagades fram till mig, rosenbladen som beredde väg på marken och de stolta blickarna från släktingar - allt lyste med sin frånvaro. Det var bara jag, lite sent kvarbliven snö och min gröna Mazda 818 av 1973 års modell. Mitt liv som ekonomistuderande vid Åbo Akademi hade äntligen fått ett slut. Det var inget ärevördigt slut utan påminde väl om när kattens dödslek med musen, utdragen och skräckfylld. Men nu var det dags att fara hem.
Många år senare insåg jag att inget av det jag hade lärt mig under hankens alla år, skulle jag ha någon nytta av i mitt arbetsliv. Men allt händer av en orsak och bildar en kedja som leder en fram till där man är idag. Hade man gjort ett annat valt någonstans, så hade livet idag kunnat se ut på ett mycket bättre eller mera katastrofalt sätt. Nå, när jag satt mig i bilen den där vårdagen, så fanns det inget kvar för mig i Åbo. Lägenheten var uppsagd sedan långt tidigare, vilket milt sagt krånglade till min boendesituation. Så det var bara att följa Slottsgatan ner till Åbo hamn för avfärd med de röda hem till Åland. Och så begynte nästa skede i mitt liv.
I barndomshemmet på Möckelö fanns pappa kvar. Min mellanbror Peter befann sig någonstans på världshaven medan äldsta brodern Carl-Gustav gjorde sig karrär på Hufvudsstadsbladet i Helsingfors. Mina föräldrar var sedan mitten av 80-talet separerade och mamma hade träffat en ny man som hon köpt en lägenhet med i Funchal på Madeira, samma år som jag kom hem från Åbo. Såsom levnadssituationen var, såg jag inte så mycket av henne och så var det med det. Min pappa fick dock se desto mera av mig. Han hade under hela min vistelse i Åbo känt ångest över att det var så svårt att nå mig och jag var sällan hemma på Åland. Han kände stor oro över hur jag mådde och klandrade sig själv för att inte var där och tog hand om mig. På mig gick det ingen nöd och det månatliga studebidraget räckte till såväl hyra, som öl och ärtsoppa. Fast nu och då fick man slå en signal hem för att se om något finansiellt stöd kunde utverkas och min pappa ställde alltid upp så gott han kunde. Nu utan pengar på fickan och utan färdigt jobb flyttade jag in i pojkrummet på Möckelö igen vid den aktningsvärda åldern av 26 år. Kan italienska män så kan jag! 


Jag återvände alltså hem till Åland och Möckelö där jag bodde hos min far. Jag bedrev första två månaderna av sommaren i god slacker-anda, men utan jobb började sekinerna snabbt tryta. Av en händelse såg jag att ett österbottniskt företag skulle genomföra anställningsintervjuer då de behövde säljare på fält för ett bokprojekt. Jag for på intervju och kom på den vägen första gången i kontakt med Carol Dahlbacka, Stig "Stigo" Eriks och Tom Lindfors på Botnia Foto. Projektet handlade om att göra en ny skvallerbok om Åland, dvs alla egnahemshus skulle presenteras i bild och text och jobbet innebar att intervjua husägarna på plats och samtidigt sälja bokverket för 1950 mark via en förhandsbeställning. De tre herrarna hyrde rum på Park Hotell i Mariehamn och hade ett konferensrum som kontor och utrymme för säljmöten. Större delen av tiden tror jag dock de befann sig i baren och vid ett tillfälle stod Carol och viftade med en undertecknad check på 25,000 mark som han nog tänkte använda i baren. Inte helt överraskande var de väldigt populära kunder och strödde pengar och groggar omkring sig! Carol berättade att han vid ett tillfälle hade raglat ner i ett dike i fyllan och villan utan att veta var han var. Han ringde taxi och fick dom dit genom att beskriva omgivningen. Han var dock för packad för att gå varken till eller från taxin så taxichauffören hjälpte 120+ kg Carol vägarna och belönades med en dricks på 500 mark för det...  
Men jag fick jobbet och var sålunda anställd mellan 28:e juli och 11:e oktober 1993 med att trakassera åländska husägare genom dörrknackning. Men jobbet var kul och man lärde sig väldigt mycket om att ta människor. Som kvitto på mina framgångar fick jag också ett par gånger priset för bästa försäljare bland försäljningsskaran på ett tjugotal personer. Botnia Foto och jag skulle korsa vägar igen, men resten av året tillbringades med att söka allehanda jobb i såväl Sverige som på Åland utan framgång.
Bland annat Mölnlycke utanför Göteborg, som gör blöjor hade utlyst ett trainee program som jag sökte till men mina tjänster voro icke efterfrågade. Eftersom jag inte hade jobb så kunde jag söka arbetslöshetsstöd, vilket inte var det roligaste men pengar behöver man. Så varje månad kvitterade jag ut ca 1,200 mark men sedan försvann de också på ett lite surt sätt. En bekant nämnde att han tänkte sluta sitt jobb som försäljningsrepresentant för LEAF, en godistillverkare från fastlandet, och han rekommenderade mig att söka. Som lyftare av arbetslöshetsstöd har man återkommande besök hos AMS som det heter idag, för att gå igenom situationen och eventuellt passande jobb de fått in. Jag nämnde detta jobb vid ett besök och att jag skulle söka. Men min bekant ändrade sig och fortsatte med jobbet så det blev aldrig ledigt, varför jag tog aldrig kontakt med LEAF. Men min kommentar hade noterats och på något sätt hade de konstaterat att jag aldrig hade sökt jobbet hos LEAF. Om man inte söker ett jobb de anser som lämpligt, tappar man arbetslöshetsstödet vilket jag nu fick svart på vitt i ett brev. Jag framhärdade att jag sökte inte eftersom det inte skulle bli lediganslaget, men döva öron lyssnar inte. Så dit for de pengarna och jag fick en långvarig känsla av avsmak för myndigheten.
Hösten och jag tillbringade kvällarna som den slusk jag var på den lokala baren. Tyvärr har jag inte Charles Bukowskis talanger, annars hade jag säkert kunnat börja skriva slaskiga historier om barlivet och alla förtappade själar man förväntades möta där. I själva verket var Pub Spiltan en väldig redbar pub och tiden fördrevs med att spela biljard, njuta av Dixie-Johnnys devilsburgare och spela kort även om en och annan öl slank ner. Samtidigt kan mitt samvete inte förneka att jag hade en parasitisk boendesituation hos min far där jag nog inte drog det lass som kunde ha förväntats av en på pappret vuxen son. Det skapade stundtals en del friktion som vi på något sätt ändå tog oss igenom.