16.04.2018

En dag med väldigt blandade känslor.  Tyvärr hade vi inte kunnat besöka honom på ett par veckos tid då alla i familjen utom Ella hade dragits med en väldigt efterhängsen influensa och vi inte ville riskera att överföra någonting till honom. Maria Eriksson som är föreståndare på Mattas-avdelningen på Oasen, där pappa är intagen, ringde mig. Vi har ännu inte gått igenom en vårdplan för honom så hon ville att jag skulle komma in och tillsammans med läkaren gå igenom detta. Hon berättade också att pappa hade genomgått en neurologisk undersökning och att neurolgiläkaren skulle delta. Tyvärr passade sedan ändå inte datumet, så det blev Oasens egen läkare Michael Von Beetzen som deltog.

Allt blev att fokusera på diagnosen från neurologiundersökningen. Von Beetzen berättade att den hade fastställts av en svensk läkare som skall vara en av de främsta på området i Sverige och som kommer till Åland och gästspelar. Och diagnosen var PSP eller Progressiv Supranukleär Paralys. Det är en väldigt sällsynt neurologisk sjukdom som på något sätt är besläktad med Parkinson men "värre" eftersom den inte är behandlingsbar. Ordet "progressiv"  syftar på att symptomen blir svårare och nya förr eller senare utvecklas. PSP påverkar balans och syn, ger yrsel och andra sympton som väl nog stämmer gott in på min fars situation. Det påverkar till slut även möjligheten att inta föda vilket kan resultera i behov av sondmatning. Det enda positiva är väl att vi nu har ett namn på det hela. Den svenska läkaren var dock väldigt överraskad över det mycket snabba förloppet som min pappa genomgått. Diskussionen gick vidare om vad jag trodde att är min pappas önskan, om han drabbas av en sjukdomsattack som kräver en aktiv insats för att återkalla honom i liv. Så det var lagom roligt.

Efter mötet gick jag till pappa som satt i en lite bekvämare rullstol framför TV'n. Han var förvånansvärt pigg och klar, så klar har jag nog aldrig sett honom på Oasen. Han hade stadig blick i mina ögon, talade klart och tydligt och hängde med på allt jag sade. Dessvärre kunde jag inte stanna så länge då jag hade Matias ensam där hemma. Så vi skiljdes där han satt i sin rullstol inväntandes dagens lunch med köttbullar och potatismos. En av vårdarna där gav honom  någon uppmuntrande ord att hon aldrig hade hört honom klaga på maten och att han alltid var så tacksam. Min pappa i ett nötskal.


Skriv ut   E-post