A gambling man

Prelude

Ett svettigt handslag, en medlidsam blick och ett sorgset Lycka till. I andra handen en tunn, grön mapp med ett par papper i. Kanslistdamen hade just överräckt belöningen för sju års studieslit vid den Ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi. Kalendern visade den 29:nde maj 1993 och det var en solig och varm dag. Ännu en desillussionerad ekonom lämnade hankens skyddade salar för att ge sig ut i det verkliga livet. Avhandlingen hade med ett starkt Magna Cum Laude Approbatur blivit godkänd i slutet av januari efter en väldigt intensiv period av skrivande med min kompanjon Mikael Grannas. Jag hade ännu någon kurs som jag måste slutföra på våren innan allt var klart, vilket gav upphov till en förvirrad boendesituation. Som kutym är blev studielägenheten en vanlig uthyrningslägenhet i början av maj, så jag tvingades flytta ut utan ett planerat boende. Så jag flyttade omkring mellan några bekanta och somnade baske mig även ett par nätter i bilen!

Men som sagt, Gud hade i sin stora vishet tyckt att nu var det nog dags så jag vandra för sista gången ut genom portarna till hanken. Till vad? 

Jag återvände hem till Åland och Möckelö där jag bodde hos min far. Jag bedrev första två månaderna av sommaren i god slacker-anda, men utan jobb började sekinerna snabbt tryta. Av en händelse såg jag att ett österbottniskt företag skulle genomföra anställningsintervjuer då de behövde säljare på fält för ett bokprojekt. Jag for på intervju och kom på den vägen första gången i kontakt med Carol Dahlbacka, Stig "Stigo" Eriks och Tom Lindfors på Botnia Foto. Projektet handlade om att göra en ny skvallerbok om Åland, dvs alla egnahemshus skulle presenteras i bild och text och jobbet innebar att intervjua husägarna på plats och samtidigt sälja bokverket för 1950 mark.

Jag fick jobbet och var sålunda anställd mellan 28:e juli och 11:e oktober 1993 med att trakassera åländska husägare genom dörrknackning. Men jobbet var kul och man lärde sig väldigt mycket om att ta människor. Som kvitto på mina framgångar fick jag också ett par gånger priset för bästa försäljare bland försäljningsskaran på ett tjugotal personer. Botnia Foto och jag skulle korsa vägar igen, men resten av året tillbringades med att söka allehanda jobb i såväl Sverige som på Åland utan framgång. Så hösten kom men i dess mörker fanns ett svagt ljus med namnet Lara Darby. Lara var en god barndomsvän från högstadiet som nu jobbade på det åländska spelbolaget PAF. Hon frågade om jag var intresserad av att gå en croupierkurs men av olika orsaker passade det inte då. Vintern tillbringade jag största delen på Pub Spiltan inne i stan med att dricka öl och spela biljard, och jag blev en jäkel på båda. Samtidigt kan mitt samvete inte förneka att jag hade en parasitisk boendesituation hos min far där jag nog inte drog det lass som kunde ha förväntats av en på pappret vuxen son.

Ett nytt år infann sig och med det en ny croupierkurs som nu passade mig bättre. Under en dryg månads tid skolades och jag och en 8-9 kamrater i kortutdelandets ädla skrå. Att dela och räkna kort var ingen större utmaning. Den stora skräcken var att CHIPPA. Detta syftar inte på någon exotisk dans eller så, utan att dela upp dom där attans spelmarkerna i korrekta högar med vänster hand och sedan dela ut dem till kunden. Eftersom min vänsterhand alltid har levt sitt eget liv och varit ganska ignorant vad gäller övriga kroppsdelars önskemål och behov, uppstod vissa komplikationer. Som så många croupier valde jag att strunta i instruktörernas uppmaningar och helt sonika körde hela rasket med höger hand. Störst problem hade jag faktiskt att blanda korten på ett snyggt och professionellt sätt. Att sitta och hacka ner korten du har i högra handen bland de du har i vänstra  handen ser lite osofistikerat ut, speciellt när du har 5 kortlekar i högen.

På den tiden spelade man bara Black Jack och Roulette vid spelborden. I både spelen är det väldigt nyttigt att kunna räkna snabbt i huvudet vilket alltid varit enkelt för mig. Så jag började känna mig nöjd med chanserna till överlevnad. Till slut stod vi klara att slussas ut till spelhajarna som hungrigt väntade på att få sätta tänderna i oss. En del hamnade direkt i skärselden genom att placeras på Birka Princess, medan jag själv skickas till Rosella som då gick mellan Åbo, Mariehamn och Stockholm. Så man fick beskåda humppa-dansandets intrikata detaljer på nära håll mången kväll. Det mest exalterande som kunde hända var att en dyngrak finne kom fram till blackjack-bordet och vill betala inträde till nattklubben. Det roligaste var att mata måsarna ur handen med brödbitar från aktern. Men det var en lagom mjukstart och lönen var någorlunda hyfsad. Senare under våren jobbade jag även på andra båtar och i land på krogarna.

Men så började ett rykte sprida sig. För att skaffa sig internationell erfarenhet, skulle PAF etablera sig på en båt under utländsk flagg och blickarna var riktade mot en gammal grekisk skorv som skulle trafikera på Nordnorge. Många croupier var intresserade eftersom det lät spännande och skulle ge betydligt bättre betalt än på Östersjöbåtarna. Enda kruxet var att passet man skulle göra var tre månader vilket få ville eller kunde ta sig an. Även jag anmälde mitt intresse och eftersom jag var förhållandevis gammal och hade en ekonomutbildning i bagaget, var chanserna goda. Så goda att några dagar in i juli 1994 stod min resväska packad och klar för avfärd. Tillsammans med croupierkollegan Michaela Fagerholm skulle jag avlösa Roger Andersson och Marika som varit ombord sedan maj och dragit igång verksamheten. Med en nettolön på 9000 mark och troligtvis begränsade utgifter såg jag min chans att bli rikare på såväl erfarenheter som sköna slantar!

Kvällen före avfärden firades i blöta vänners lag, om man säger så. Under många år har Rockoff varit en tillställning en tillställning i Mariehamn som lockat folk från när och fjärran att tillbringa en vecka på torget i Mariehamn med att lyssna på mer eller mindre kända artister. Föregångaren till Rockoff var sjödagarna som firades under betydligt blygsammare former på samma ställe, men ölen var lika god. Så efter en väl tilltagen förfest i Norrböle förflyttade vi oss ett gäng in till stadens sus och dus för vidare spritförtäringar och allting var väldigt roligt. Mindre roligt var det när jag nästa morgon väcks av en tämligen upprörd fadersgestealt tio minuter före sex och inser att kapellskärsbåten går om tio minuter. I halsbrytande tempo kör ha ner mig till hamnen där jag möts av en lika tämligen upprörd croupierkollega. Att båtens avgånt var försenad hade jag såklart helt räknad med, så varför denna panik?!  Båtfärd över, taxi till Arlanda och flyg till Göteborg där vi skulle stiga på.

M/S Baltica

Döm aldrig hunden efter håren heter det. Skulle jag ha gjort med med M/S Baltica så hade det blivit oförtjänt smickrande ordalag. När vi anlände i taxi till den sk amerikakajen i Göteborg, hade fartyget ännu ej anlänt. Så vi satt i den trettiogradiga värmen och begrundade vårt öde. På kontinenten var värmen så intensiv att många människor dock av hettan. Det var kort sagt ett riktigt helvete. För oss anlände helvetet snart i form av en vit, smal och och utdragen skapelse - M/S Baltica lade till. 

Visserligen var båten ett gammalt lastfartyg byggt på femtiotalet som hade kört bananer över Atlanten, men efter en rejäl ombyggnad på ett varv i Grekland, där den förövrigt brann i docka - såg den inte så tokig ut. I själva verket liknade den många av de krumpna kryssningsbåtar som skvalpade fram på Medelhavet med horder av lågprisbetalande britter på semester. Skrovets form kunde nästans liknas vid klassiskt och eftersom den låg djupt och ganska smal i botten, så gungade fartyget också förhållnadevis lite. Någonting man var oändligt tacksam för på väg någonstans mellan Madeira och den marockanska västkusten flera månader senare.

 Givetvis var båten oskuldsfullt vit vilket rimmade dåligt med det liv som levdes ombord. Men när den sålunda förtöjde vid kajen så försvann lite av den där oroskänslan i magen som Rogers beskrivningar hade gett upphov till. Båten hade nu återvänt från en veckas tur upp till Norge för att släppa av svenska resenärer varefter färden skulle fortsätta till Kiel för att avlasta de kvarvarande tyskarna. Vi träffade Roger och Marika, blev visade till våra hytter och sedan vägledda omkring på för den obligatoriska introduktionen till annan personal.

Besättningen var uppdelad i tre olika nivåer, befäl, staff och crew. Befälen var alla greker som av någon outgrundlig anledning alltid bar på sina walkietalkies. Det var märkligt eftersom deras normala samtalsnivå innebar att de stod och skrek åt varandra så att de elektroniska hjälpmedlen kändes ganska onödiga. Däcksmanskapet var alla påmönstrade av grekerna och bestod huvudsakligen av polacker och lite annat löst folk. Hotellavdelningen, dvs hytt-, receptions- och restaurangpersonal hanterades av ett österriskt bolag och det var en salig blandning av människor från hela världen men den gemensamma nämnaren var att alla var unga och ingen kände någon från tidigare. Jag med mina 27 år var faktiskt bland de äldre ombord. De på crewnivå återfanns bland såväl däcks- som hotellpersonalen och de hade inte tillåtelse att överhuvudtaget röra sig i publika utrymmen på fritiden. Staffnivå bestod av receptionisterna, frisören, massören, fotograferna, croupiererna, tourguiderna och några andra. Vi hade det betydligt friare och fick vara bland passagerarna så länge vi hade arbetskläderna på och även dricka alkohol från baren på kredit. Vilket vi gjorde med stor inlevelse!

Utseendemässigt var fartygets inredning en smärre chock efter att man varit van vid den relativa lyxen som råder på Finlandsbåtarna. Färgsättningen som inredningsartikekten, eller om det var kocken, hade valt gick i orange, gult och rött. All tillstymmelse till flärd saknades förutom faktiskt vårt Casino som Roger och Niffe Flodin från PAF hade gjort ett förtjänstfullt jobb med att bygga upp. Till båtens försvar skall väl också nämnas att hytternas ansågs som riktigt stora och bekväma. Fast vad hjälpte det när luftkonditioneringen lade av mitt under en av de varma sommarnättarna. Varmed ett sextiotal passagerare förskansade sig i solstolar på däck där de tillbringade natten. Eller att fotografier på dem sedan figurerade i svenska medier och det till och med fanns ett reportage om det i reseexpressen.

Fartyget var ett virrvarr av trappor, tunga dörrar, skramlande tak och förvirrade passagerare. Första dagen under varje kryssning deltog såväl besättning som passagerare i en nödövning. Många passagerare vägrade lämna sina hytter eftersom det "bara vara en övning så varför skall man bry sig". Vår staff captain försökte drilla personalen i sjösättning av räddningsbåtar och allt som krävdes men språkförbistringar och ointresse gjorde att det mesta var en fars. Hur båten någonsin skulle ha kunnat evakueras under en nattlig storm, översteg mitt förstånd.

Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder "må du leva i intressanta tider" som man säger om man önskar att framförallt ovänner skall gå en osäker och svår framtid till mötes. Det är en sorts förbannelse. Om myntaren av uttrycket hade M/S Baltica och dess besättning i åtanke låter jag vara osagt, men om man förmår tänka sig en blandning av Skyskrapan brinner, Panget i Bygget och Lödder, så förmedlar det en god känsla av förhållandena ombord. Berättelserna känns larger than life, men de mest absurda saker hände. 

Innan jag kom ombord hade fartyget var uppe på en kryssning i de känsliga och skyddade vattnen kring Lofoten. Passagerarna hade ombetts bege sig ut på däck för att få sig en upplevelse utöver det vanliga. Så när alla stod där med kamerorna i högsta hugg, beslöt sig någon för att pumpa ut skitvatten från båten. Enligt utsago hade de efter händelsen blivit jagade av militärbåtar från NATO och kaptenen hade fått böta motsvarande ca 100,000 svenska kronor. Andra roliga historier är kocken som jagade råttor i köket med hagelgevär, befäl i slagsmål med varandra bland passagerare, hela båten utan mat då det inte fanns pengar att betala fartygshandlaren med, rammandet av piren vid vår hamn öster om Nice, passageraren som tog livet av sig med en ombordsmugglad Magnum 44. Eller när vi körde förbi Madeira eftersom styrmannen var nere i hytten med sin flickvän och en okunnig däcksare stod vid rodret. Många i personalen gick utan lön flera månader men själv fick jag lön direkt av PAF in på mitt konto, så jag led ingen nöd. Det berättades också att fartyget hade klarat säkerhetsinspektionen bara genom att muta inspektörerna, men det vet jag inte om stämde. Men mycket hände det och mycket har jag glömt bort.

Kaptener var det god omsättning på! Under de sex månader jag var ombord tror jag vi hade fyra olika, alla greker. En kapten på en kryssningsbåt av den här typen är mera av en galjonsfigur än en person som med fast blick står på bryggan och styr och ställer. Kaptenens uppgift är mera social, att umgångs med passagerarna och sitta dricka sprit i barerna - någonting alla kaptener gjorde med stor frenesi och övertygelse. Kaptenen skulle också bjuda in passagerare till kaptensbordet på middag och det var alltid intressant att se hur hans ärade gäster var klädda. En del satt i shorts och t-skjorta och andra hade en mera galabetonad utstyrsel.  Det är inte lätt att vara kapten! Den enda fasta punkten var vår staff captain, han som i praktiken ser till att allt fungerar, han var samma under hela perioden och lyckades på slutet helt oförskyllt på ett väldigt ont öga till mig!

Mot Norge

Så vi steg ombord och M/S Baltica fortsatte sin färd ner mot Kiel i Tyskland. Första kvällen började med första festen och därmed var temat spikat. Mitt minne blir nu lite suddigt kring detaljerna men som jag minns det steg Marika av i Göteborg när vi hade påbörjat nästa kryssning och Roger följde med oss på nästa en-veckaskryssning upp till Norge. Kryssningen påbörjades som sagt i Kiel, via Göteborg och Bergen och nådde slutligen efter några stopp på vägen slutdestination Geiranger innan vi återvände till Kiel och Göteborg.

Nästa kryssning blev en tvåveckors tur upp till Nordkap och först hela vägen in världens näst längsta fjord, Sognefjorden, tills vi kom till antingen Kaupanger eller Sogndal - minnet sviker igen. Vidare upp till Trondheim och slutligen via några mellanhamnar upp till Nordkap. Väl framkomna blev vi kraftigt tillfrågade om vi kunde agera guider i bussarna som skulle föra oss från hamnen i Honningsvåg till själva Nordkap. Inga luntlappar, ingen information av någon. Någon berättade att renarna på Nordkapp är vita eftersom det visat sig att myggorna av någon orsak inte gillade dem. Detta blev min one liner - när bussen hade backat upp ut från parkeringen hade jag inte mera att säga och jag stängde av mikrofonen...

Vi gjorde några kryssningar till enligt samma mönster - Kiel, Göteborg, Bergen och Geiranger. Kryssningarna in i Geirangerfjorden var fantastiskt vacka, men till slut tröttade man på att se vyerna. Någonting annat man hade tröttnat på, var maten ombord. Kyckling varvades med kyckling eller kyckling. Maten smakade inte illa men det var överhuvudtaget ingen variation. Som följd var man iland och åt så fort tillfället gavs, vilket innebar dagligen. Som tidtabellen var upplagd steg passagerarna av fartyget på morgonen, var i land på någon form av sightseeing fram till sen eftermiddag/tidig kväll då vi lade ut. I Norge fanns det iofs inte så många restauranger att besöka men det blev annorlunda när vi flyttade oss söderut till nya om områden. Men matkontot stod för en stor del av vart lönen tog vägen. Den som skulle räcka så bra!

Vi flyttar på oss

Efter den sista Norgekryssningen var det dags för en sk repositoning cruise. Vi skulle flytta kryssningsområde till Medelhavet och flytten dit skulle vara en kryssning i sig som varade ungefär 10 dagar. Från Kiel for vi till Köpenhamn, Göteborg, Oslo, Amsterdam, någon förort öster om London, Brest, Lissabon, Gibraltar, Barcelona och slutligen Villefranche-sur-Mer strax öster om Nice. Återigen var passagerarna i land större delen av dagen men dessutom var det så att då de lämnade båten ganska tidigt på mornarna, så gick de flesta och sova tidigt. Då kasinot inte fick öppna förrän vi var ute på internationellt vatten, vilket normalt innebar kring 8 på kvällen, så blev mina arbetstimmar bara ca 3 timmar per dagar. Efter omkring 11 var det helt öde ombord, förutom att det just på repositioning kryssningen var ett gäng glada holländare ombord som mer än gärna ville lära sig spela Black Jack och Roulette.

Redan vid den senaste norgekryssningen hade min arbetskollega Michaela valt att lämna fartyget eftersom, som jag förstod det, hon kände sig osäker ombord med tanke på hur fartyget sköttes. Så jag blev ensam croupier ombord men med de få spelarna så gick det bra ändå. Men vad jag förstod hade jag slagit ett litet internet PAF-rekord i förlorade pengar till en kund, vilket skedde redan på sista norgekryssningen. Det var en liten japan som om jag inte minns fel vann 56,000 svenska kronor och det var väldigt frustrerande då det var mera min otur än hans skickligt som avgjorde. Jag minns hur jag konstant drog 13 och sedan över på Black Jacken. Andra passagerare som beskådade spektaklet tyckte synd om mig och försökte lägga sig i och störa hans tur, men ingenting hjälpte. Efter sista kryssningsdagen, bjöd han på en öl nattklubben som någon sorts tack.

Kryssningen på Medelhavet innebar att vi lämnade Villefrance-sur-Mer för Ajaccio på Korsika, via Malta ner till Tunis för att slutligen via Palma de Mallorca ta oss tillbaka till Frankrike. Detta var också 1-veckaskryssningar och fortfarande var klientelet huvudsakligen tyskar och svenskar. Vid ett minnesvärt ögonblick beslöt vi oss för att ta tåget till Monte Carlo från Villefrance-sur-Mer för att gå på Kasino! Jag vann en rejäl slant där och vi firade ganska vilt. Jag minns några discon och slutligen hamnade vi på en restaurang där vi satt och åt biff klockan fem på morgonen. Jag hittade en festpartner i fartygets hotellchef och vi kom på den briljanta idén, där vi satt kl 7 på morgonen vid tågstationen i Monte Carlo och drack öl, att vi skulle ringa till hans chef i Österrike och begära mera pengar. Innan resan hade jag inhandlat min första GSM, en Nokia 2110 från Kalmers för 5,600 mark, så ingivelsens stund skulle vi inte låta gå förbi oss. Vi kom dock aldrig fram vilket vi kunde skatta oss lyckliga för. Väl tillbaka i Villefrance-sur--Mer minns jag att jag med högerarmen rakade slätt på allt som var på bordet vid vårt stammiscafét och somnade över bordet. Ännu en fjäder i hatten! 

Ajaccio på Korsika var som sagt en av mellanhamnarna. Jag minns när vi satt där vid ett café i slutet av september och drack öl. Internet var i sin linda på den tiden och nyheterna rörde sig långsamt, men någon hade hört att ett passagerarfartyg hade sjunkit i en storm på östersjön. Såklart gick tankarna till alla bekanta man har på Viking Line-båtarna. M/S Estonia hade sjunkit och när vidden av katastrofen stod klar, hade 852 personer förlorat sina liv. Om ett hyfsat modernt passagerarfartyg på våra breddgrader kunde sjunka i en storm, vad skulle då inte kunna hända med M/S Baltica?!

Vi tuffade vidare på våra kryssningar mellan sydeuropa och Afrika då en lite allvarligare incident inträffade. Själv hade jag efter jobbet ställt mig nere vid akterdäck och druckit upp ett par Heineken jag köpt i baren. Ett par polska servitörer var också där som jag lämnade åt sitt öde. Jag gick tillbaka till baren, pratade med några polare, gick sedan ut på soldäck där jag hörde röster nerifrån trossdäck där jag just hade förtärt mina öl. Jag tänkte inte desto mera på det utan hittade min vapendragare Andy och vi spelade några av PAF's videospel som jag kunde spela gratis på. Mitt i allt ångar staff captain förbi i full fart och klart är att något har hänt. 

Två dagar senare blir jag inkallad till staff captain och de två polska servitörerna som befunnit sig på trossdäck samtidigt som jag, var också där. Han frågar dem "Är det han?" och de svarar jakande varefter de lämnar det lilla kontoret. Jag får höra att två dagar tidigare hade något kastat trossar överbord från trossdäck och staff captain försökte utröna vem som var skyldig. Grova trossar som ligger i vattnet kan stoppa propellrar och under en stormig natt kan det i värsta fall ha svåra konsekvenser. Estoniakatastrofen var såklart färskt i minne. Staff captain utfrågar mig om jag var på trossdäck den natten. Jag var överumplad av frågan och svarade att jag INTE hade varit det. Detta var såklart fel, men alla kvällar hade börjat vävas ihop och man hade svårt att separera kvällarna från varandra. Jag insåg sedan att jag sagt fel men av någon anledning vidhöll jag min version. Fredrik Svensson, ekonomiansvarige från Västerås och god vän på båten, deltog vid mötet och försvarade mig med näbbar och klor. Självklart hade jag inte varit delaktig men det blev väldigt konstigt det hela och Staff Captain hade därefter alltid ett ont öga till mig. De polska däcksarna som de facto hade kastat överbord trossen blev tydligen fast och ilandkastade.

Västerut

När Medelhavskryssningarna var klara skulle vi återigen förflytta oss, denna gång mot kanarieöarna men utan passagerare.