16.10.2003

Jag har nu börjat bli så pass gammal att jag orkar gå lite längre sträckor. Så ut på stan drar vi - matte, husse och jag. Överallt möter vi andra hundrar som är ute och går med sina hussar och mattar och alla människor ser så glada ut! En gång när vi väntade på att gå över en vägkorsning, så stannade den röda stadsbussen framför oss, dörren öppnades och busschauffören hälsade på mig!

Jag går också till husses kontor varje morgon och vi brukar ofta gå genom en allé där det finns långa pinnar och massa löv. Där har jag mina favoritpinnar som ingen annan verkar röra på - bara jag. En dag när vi gick genom allén så kom det en kvinna utspringande från en bar där hon jobbade. Hon hade sett oss gå där flera gånger tidigare och ville nu äntligen komma och hälsa!

På kontoret går allting enligt samma mönster. Vi kommer dit, husse tar mig runt så att jag får hälsa på alla och sedan får jag ett grisöra av husse. Om han tror att jag tänker ligga stilla med det, så har han ingen susning om vad som rör sig i huvudet på en labradorvalp! Istället brukar jag springa omkring och kasta det upp i luften, skutta efter det och sedan lägga mina tassar på någons tofflor som jag bär till husse. Sedan efter en liten stund brukar jag börjar pipa och gnälla och då bär det iväg ut på gården för att kissa. Upp igen till kontoret, buren i trapporna av husse fyra våningar upp, och sedan efter en timme pipa igen varefter husse tröttnar och går hem med mig.